Första advent...

Imorgon är det första advent. Eftersom jag inte blev så nöjd med mitt förra inlägg så får jag göra ett nytt försök. Förra inlägget skulle nämligen handla om hur deppig jag är just nu och inte om att man ska lyssna på sina mammor!! Jag vet inte hur jag kunde få det till det men så blev det ju i alla fall så nu får jag ordna till det här.

Men det jag ska berätta nu är någonting jag funderat mycket över och det kommer märkas;)
Om man gör något som man är väldigt rädd att ens kompis ska bli sårad av, då borde man ju inte göra det eller hur? Men om ens kompis sedan säger att det är okej att man oroat sig helt i onödan, ska man då hoppa av glädje direkt eller ska man stanna upp och försöka titta under ytan lite innan. För ens kompisar säger ju att man oroat sig helt i onödan av samma anledning som man oroar sig för att såra kompisen. Det jag vill och det jag vet mina kompisar vill är ju att dom ska vara lyckliga och dom vill detsamma för mig. Jag har varit med i situationer där en kompis har frågat om någonting är okej för mig, och i dom flesta fallen så är det ju okej men sen finns det ju dom tillfällena när man säger att det är okej bara för att man vill att kompisen ska vara lycklig.

Nu säger jag inte att man ska gå och göra massa grejer utan att tänka på sina kompisar för "dom vill ju att jag ska vara lycklig i alla fall". Det är inte så jag menar, men man lyssnar nog kanske lite för lite på sina kompisar, man hör det man vill höra och går sedan därifrån hoppandes av lycka medan dom kan stå gråtandes kvar.

God bless! //Jas

Lite deppig.... kan man kanske säga...

Då var det höst, visserligen har det ju varit det ett tag men nu är det på riktigt. Även om idag varit en väldigt fin dag, rent vädermässigt, så har denna dagen varit den riktiga början på hösten. För idag har jag blivit deppig, jag får sådana perioder ungefär två gånger om året och nu har denna perioden kommit. Jag har känt länge att det varit på gång men jag har inte velat tänka på det. Nu idag så har jag i alla fall konstaterat faktum, det är höst, jag är deppig och på toppen av allt ihop tog jag svin influensavaccinet idag så jag känner mig lite hängig.

Det är nu det är dags att stoppa undan de sommar kläder man ändå kunnat använda och dom så sköna gympaskorna, jag envisas med att sätta på mig i ur och skur dom måste också sättas in i garderoben och ut tas vinterstövlarna. Vinterstövlarna som fortfarande egentligen är lite för varma för denna konstiga årstid och till på köpet så hur mycket man än inpregnerar dom så läcker det igenom vatten när det regnar. Vad ska man då göra med dom? Om dom regnar igenom precis lika mycket som dom sköna gympaskorna (kanske till och med att det åker igenom lite till i vinterstövlarna) vad är det då för mening med att sätta på sig vinterstövlarna förrän det blir snö? Jo, jag ska berätta varför. För att ens mamma ska sluta tjata om hur kallt det är för fötterna att gå runt i gympaskorna och hur förskyld du kommer bli om bara ett litet tag. För att ens mamma ska sluta oroa sig (fastän det gör dom ju aldrig) och för att dom inbillar sig att det är bättre att bli blöt om fötterna i ett par stövlar istället för ett par gympadojor! Och vad vet jag, det kanske är bättre att bli blöt om fötterna i ett par stövlar? Men även om jag tycker bättre om mina gympadojor så sätter jag på mig stövlarna, varje år för att jag vet att min mamma mår bättre av att veta att jag är varm om fötterna (så länge det inte regnar) och när hon mår bra gör jag också det.

Så lyssna på era mammor, dom kan vara riktigt jobbiga ibland men dom har oftast en baktanke med allt tjat och dom brukar ha rätt i slutändan i alla fall ;)

God bless! //Jas

orka orka orka!

Hej!! Det var ju ett tag sen nu, det måste jag medge men man hinner inte allt hela tiden och det är mycket krav runt om kring mig just nu så jag fick sätta bloggen på "on hold". men nu är jag tillbaka och jag hoppas att jag ska hinna och komma ihåg att blogga lite ibland i alla fall. Men just nu är jag bara trött, både psykiskt och fysiskt. Jag är så trött på alla krav på betyg och person som bara vimlar in, men dom största kraven på mig dom kommer inte ifrån mina föräldrar, kompisar eller från skolan. Dom kommer ifrån mig själv, jag är så jobbig när det gäller sådana saker. Det har jag varit sen jag var jätteliten! Det började när jag skulle lära mig gångertabellen i skolan. När mamma rättade mina tester och såg att jag hade fel, så drog jag dom ifrån henne och ville inte visa som för henne.

Nu i denna ålder så funderar jag inte så mycket på några små fel på testerna, i slutet på högstadiet vill man bara överleva och hoppas att gå ut med så höga betyg som möjligt utan att dö på kuppen. Så just nu söker jag kraft igenom Gud och hoppas att han stöttar mig nu när det är som jobbigaste och man måste bara orka orka och orka. Man kan inte sluta springa på vägen, för saktar man ner så snubblar man i hålorna på vägen och ramlar så hårt att maninte kan resa sig upp. Så men springer, tills man inte orkar mer. Det finns inget annat att göra.

Man springer och ber //Jas