Första advent...

Imorgon är det första advent. Eftersom jag inte blev så nöjd med mitt förra inlägg så får jag göra ett nytt försök. Förra inlägget skulle nämligen handla om hur deppig jag är just nu och inte om att man ska lyssna på sina mammor!! Jag vet inte hur jag kunde få det till det men så blev det ju i alla fall så nu får jag ordna till det här.

Men det jag ska berätta nu är någonting jag funderat mycket över och det kommer märkas;)
Om man gör något som man är väldigt rädd att ens kompis ska bli sårad av, då borde man ju inte göra det eller hur? Men om ens kompis sedan säger att det är okej att man oroat sig helt i onödan, ska man då hoppa av glädje direkt eller ska man stanna upp och försöka titta under ytan lite innan. För ens kompisar säger ju att man oroat sig helt i onödan av samma anledning som man oroar sig för att såra kompisen. Det jag vill och det jag vet mina kompisar vill är ju att dom ska vara lyckliga och dom vill detsamma för mig. Jag har varit med i situationer där en kompis har frågat om någonting är okej för mig, och i dom flesta fallen så är det ju okej men sen finns det ju dom tillfällena när man säger att det är okej bara för att man vill att kompisen ska vara lycklig.

Nu säger jag inte att man ska gå och göra massa grejer utan att tänka på sina kompisar för "dom vill ju att jag ska vara lycklig i alla fall". Det är inte så jag menar, men man lyssnar nog kanske lite för lite på sina kompisar, man hör det man vill höra och går sedan därifrån hoppandes av lycka medan dom kan stå gråtandes kvar.

God bless! //Jas